Tystnaden inför antisemitismen i Malmö är skamlig
Malmö är Sveriges tredje största stad. Det är en stad som över hela Europa blivit känd för en antisemitism som gör att många judar känner rädsla och lämnar staden. I Sverige och i Malmö ser vi ett misslyckande som är allvarligt inte bara i ett svenskt perspektiv utan även i ett europeiskt.
Ett bidragande skäl till att situationen i Malmö har gått så långt är den socialdemokratiska ledningens passivitet, till och med inkluderande av antisemitiska grupper.
Ansvaret ligger inte bara i tystnad utan i att ledande politiker har bejakat antisemitismens uttryck genom att lägga skulden på judarna. Detta är något som har pågått länge. Under de senaste åren har vi sett att antisemitismen satt sig i SSU Skåne och i Malmö. Det har inte någon gång lett till reaktioner som satt ett slut för antisemitism inom socialdemokraternas organisation.
Under Första Maj sjöng SSU antisionistiska sånger, ett uttryck för att antisemitismen fortfarande sitter djupt och i tysthet accepterad. Efter att företrädare för SSU sagt att man alltid har gjort det fortsatte tystnaden, som om detta var en ursäkt och inte ett skäl för handling.
SSU i Skåne och SSU i Malmö. Ilmar Reepalu. Riksdagsledamöter som närvarat vid hatmöten. Kommunfullmäktige som ägnar sig åt antisemitiska konspirationsteorier. År efter år. Och man sjunger som man alltid har sjungit. Och så ber man stadens judiska befolkning om ursäkt om de blev kränkta, som om problemet ligger i deras reaktioner och inte i hatets antisemitism.
Socialdemokraternas passivitet inför detta är allvarlig. Det är en tystnad och en passivitet som gör partiledningen medskyldig. Även utnämningen av Ilmar Reepalu till utredare kring vinster i välfärden var en tyst acceptans inför antisemitismen. Löfven säger förvisso att det är oacceptabelt, men det är skrivet i vatten så länge allt fortsätter. I Malmö. I Europa. I vårt Sverige.
Det anmärkningsvärda är att socialdemokraternas stora vallöfte inför Europavalet är att bekämpa extremismen, i en strategi som går ut på att brunmåla andra. De är så upptagna av sin egen partipropaganda och nedsmutsningen av andra att de inte ser den antisemitism som framträder inför deras egna ögon, inom deras egen organisation. I Malmö. Inte någonstans långt bort i Europa, utan här i Sverige.
Centerpartiet har intagit en liknande inställning att uttrycka avståndstagande. Men det innebär i det långa loppet ett accepterande om man låter det stanna vid det. Man säger att man ska bekämpa högerpopulism i Europa, men tar inte striden med antisemitismen i det parti som man har gett makten till i tron att det skulle stänga dörren för antisemitism och extremism.
Centerpartiet insinuerar att Kristdemokraterna står på randen till diktaturfasoner (man kan självfallet ha olika uppfattningar om KDs politik, men jag kan försäkra att de inte står i närheten av någon sådan rand). Samtidigt insinuerar Annie Lööf att KD och M öppnar dörren för extremism, på samma sätt som Löfven säger att en alliansregering skulle öppna dörren för fascism. Hon vägrar ta itu med den antisemitism som finns inom det parti som hon har gett regeringsmakten till.
Kampen mot extremism gäller överallt långt bort, där den finns och där den påstås finnas. Här hemma, med en verklig antisemitism framför ögonen på dem som har skadat Malmö och vårt land, är de förvånansvärt tysta. Det är skamligt. Och det är skamligt att Malmö med alla sina möjligheter i hela Europa har ett rykte som en stad präglad av antisemitism. En antisemitism som finns inom regeringspartiet i Sverige.
De liberala skribenter som tror sig se fascism i en alliansregering, och föreställer sig socialdemokraterna som ett skydd mot extremism de inte själva kan leverera, är slående tysta inför den antisemitism som finns i verkligheten framför deras egna ögon. Inte långt borta och i högsta grad verklig. Mitt framför dem. Tystnad. Skulle de attackera den på sättet den kräver skulle de nämligen underminera deras eget grundläggande argument för Januariöverenskommelsen.
Centern och Socialdemokraterna som går till val på att bekämpa extremismen i Europa kapitulerar inför den antisemitism som har gjort Malmö känt i Europa. De angriper andra vilt och slängigt. Men de tiger inför den i Sverige. Skamligt. Och ynkligt.