Stöder man socialistisk statsminister har man förlorat den liberala kompassen

Anser man sig vara liberal men ger sitt stöd till en statsministerkandidat som vill öka statens kontroll över näringsliv och välfärd på medborgarnas bekostnad har man inte bara förlorat liberal kompassriktning utan även kompassen. 

I en tid då svensk utrikespolitik måste vara stark när det gäller EU och Nato och stå för liberala värden har Socialdemokraterna, och Magdalena Andersson, i varje viktig fråga agerat i fel riktning. Det bästa som kan sägas är att man ändrat sig gång efter gång, men Sverige kan inte ha en statsminister som i utrikespolitiken ständigt har så fel att man ständigt måste ändra sig.  Det urholkar inte bara förtroendet för Sverige utan innebär också faktiska risker för vår säkerhet. 

När Centerpartiet nu har tidigare liberala företrädare som vill stödja en socialdemokratisk regering innebär det att de står för en återgång till den politik som Sverige förde under åtta år  och som skadade Sverige. Den ansvarslösa avvecklingen av kärnkraften. Den populistiska utrikespolitiken med förödmjukande besök i Iran, erkännande av ett Palestina styrt av Hamas och Fatah, kampanj in i det sista mot Natomedlemskap och tveksamhet i Europa. Det är så icke-liberalt att stöd till detta är en förlorad liberalism. 

I varje utrikespolitisk fråga kommer Magdalena Andersson vilja ge efter till Mp och V på samma sätt som hon sålde ut en del av svensk utrikespolitik till en politisk vilde i riksdagen. Varje ny fråga om Nato eller nu till exempel om ett europeiskt kärnvapenparaply där Magdalena Andersson rusade i väg i traditionell utrikespolitisk populism innan hon på nytt ändrade sig riskerar Sveriges säkerhetspolitiska trovärdighet. 

Stödet till Magdalena Andersson som statsminister innebär ett steg tillbaka när det gäller rättsstatens styrka, energipolitikens ansvar och säkerhetspolitikens konsekvens. Att välja detta i stället för en regering som stärker rättsstaten, rustar försvaret utan att villkora det till höjda skatter, genomför frihetsreformer och utvecklar fritt företagande är inte liberalt. Väljer man bort verkligheten till förmån för moralistiskt positionerande väljer man bort liberala värden. Det räcker inte att kalla sig liberal. Man måste också verka för liberala värden i den verklighet som är vår. Framför allt kan man inte verka för socialistiska värden. Då har man gått helt vilse.