Yttrandefrihet förutsätter inte fritt spelrum för hat och förakt
Det svenska kulturkrigandet drar med sig inte bara de värsta krafterna utan lockar också med sig de krafter som borde stå fast vid upplysningens liberala idéer och det öppna samhällets ideal. Det som den ene tycker, eller häver ur sig, blir till vad den andre vill hävda motsatsen till. Motsatsen blir det rättfärdiga och för… Läs mer »Yttrandefrihet förutsätter inte fritt spelrum för hat och förakt
Det svenska kulturkrigandet drar med sig inte bara de värsta krafterna utan lockar också med sig de krafter som borde stå fast vid upplysningens liberala idéer och det öppna samhällets ideal. Det som den ene tycker, eller häver ur sig, blir till vad den andre vill hävda motsatsen till. Motsatsen blir det rättfärdiga och för många det enda rimliga svaret på en åsikt som man ogillar eller förkastar på grund av demoniseringen av den som för fram den andra uppfattningen .
Debatten om bokbränningar och koranbränningar präglas av detta. Dels hävdas på fullt allvar att bokbränningen är en av de allra viktigaste delarna av yttrandefriheten – vilket är att grovt reducera yttrandefriheten till en frihet att göra vad man vill – dels hävdas med lika stort emfas att nu ska vi minsann visa de muslimska diktaturerna vad vi står för – som om det handlar om att vi i svensk debatt ska falla in i den debatt som extremister och diktaturer vill föda- utan hänsyn till att hånet och provokationerna inte handlar om förtrycket och förtryckarna utan om den tro som omfattas av dem som är förtryckta och som förtjänar att mötas av samma respekt för sin religion som i varje fritt och öppet samhälle.
Det sägs högstämt att vi inte ska krypa för diktaturerna. Det är lätt att hålla med om. För min del har det alltid varit en självklarhet att se dessa diktaturer som just diktaturer och inte som en konsekvens av muslimsk tro och kultur.
Problemet nu är att många debattörer ger dem en legitimitet de inte förtjänar genom man framställer förtryckarregimerna som uttolkare och företrädare för alla dem av muslimsk tro som de förtrycker.
Dessa diktaturer ska behandlas och bemötas som just de diktaturer och terrorregimer de är. Den iranska regimen låter mörda fler människor på grund av politisk uppfattning, sexuell läggning och religiös tro relativt sin befolkning än någon annan diktatur. Iran präglas av ett totalitärt förtryck vad gäller slöjan för kvinnor och vad gäller allt annat. Föreställningen att det är en del av den muslimska kultur och tradition är inte bara fel utan ett direkt hån mot alla dem som vågar livet i demonstrationer och i underjordisk verksamhet, och är just muslimer. Det borde vara en självklarhet att dessa diktaturer inte i någon riktning påverkar debatten om hur vi i Sverige bemöter människor av muslimsk eller annan tro. Det är i Sverige vi upprätthåller både yttrandefriheten och respekten för andras trosuppfattningar, oberoende av de extremister som vill föda extremism och hat.
Sverige och svensk debatt har länge haft en efterkolonial syn på den muslimska världen där den underliggande föreställningen har varit att diktatur och förtryck är en del av en tradition och kultur som vi ska respektera. Därav att vi – var och en får fylla i vad som menas med vi- hellre har kritiserat staten Israel med alla dess rättigheter och skydd för den enskilde – medan vi betraktat samhällsordningen i länder som Iran, Irak, Jordanien, Egypten och Saudiarabien som en given konstant. Den svenska regeringsdelegation som på besök i Iran gick i förtryckets slöjor och deltog i diskussion om regimens olika kvinnoprojekt som om de vore ett utslag av feminism är ett uttryck för detta.
Den svenska Mellanösternpolitiken har över tiden byggt på blindhet för förtrycket och argsint kritik av den demokrati som i krigets olika former har försvarat sig mot de totalitäras terror och krav på utplåning av Israel.
Det rimliga hade varit att stått upp emot förtrycket och nu kräver samma frihet åt förtryckta muslimer som vi anser är allas rätt. Det har varit ett på fördomar baserat ”krypteri” eller snarare medveten blindhet inför det brutala förtryck som utspelas öppet. Vi upphör inte med det ”kryperiet” eller snarare omvända legitimeringen av muslimska diktaturer genom att håna de förtryckta i dessa länder för deras trosuppfattning. Snarare legitimerar vi deras förtryckare genom att framställa diktaturen som sanna uttolkare av muslimsk tro och legitima representanter för dem som lever under förtrycket.
Diktaturers och extremisters uppfattningar är helt inget som bör vara en utgångspunkt i svensk samhällsdebatt.
Vare sig att vi ska ge efter för diktaturers krav eller låta deras krav vara ett skäl till att inte själva föra en diskussion. Gör man det så faller man in i kulturkrigandets logik med de allra värsta av kulturkrigare, diktaturer som genom sina utfall mot andra vill värna sin egen bräckliga makt.
Att ha respekt för muslimer i Sverige och för muslimsk tro är inte att krypa för de diktaturer som förtrycker muslimer. Att diskutera hur den svenska öppenheten och respekten för andras trosuppfattningar ska främjas är inte att ge efter för regimer som är emot både öppenhet och andras trosuppfattningar.
Låt oss därför strunta i vad regimer som vill låta hatet mot andra stärka den egna makten och låt oss undvika att ge extremisterna ökat syre för sitt hat. Att i debatten om koran- och bokbränningar förhålla oss till muslimer i Sverige som vi förhåller oss till de diktaturer som förtrycker muslimer är skamligt. Att bemöta muslimer i Sverige som vi vill bemöta förtryckets krafter är ohederligt.
Nu sägs det med stor upprördhet att muslimska församlingar i Sverige säger sig vara för förbud mot att bränna koranen, som om denna uppfattning är något som är en oacceptabel uppfattning att föra fram i yttrandefrihetens Sverige. Det är en dubbelvolt i logik.
Det är klart att den uppfattningen ska få finnas, föras fram och diskuteras samtidigt som det är rätt naturligt att djupt troende inte anser att deras symboler för sin tro ska kunna brännas för att skändas och för att håna dem.
Det är för övrigt en uppfattning som förs fram i stora delar av det fria världssamfundet, från den katolska kyrkans ledning till företrädare för judendom och en lång rad demokratiska regeringar och internationella organisationer. Det är heller inte en uppfattning som är mer radikal än att den är norm och lag i en lång rad demokratier, bland annat i vårt grannland Finland. Därför kan man låta även denna diskussion föras i lugn och med saklighet utan föreställning om att det handlar om demokratins och yttrandefrihetens överlevnad. De som för fram denna uppfattning har rätt att föra fram den men ingen rätt att kräva att vi andra ska efterleva den.
Vi bör inte återinföra något blasfemiförbud. Det går längre än just till den enskilda bokbränningen och skulle i praktiken få konsekvenser för yttrandefriheten. Om någon vill bränna en bok man äger, eller rikta karikatyrer på religiösa trosföreställningar, får man i ett fritt samhälle göra detta oavsett vilket symbolvärde den har för andra.
Vi bör dock inte blanda samman detta med att det är en förutsättning för yttrandefriheten. Nazisternas bokbränningar var aldrig någon finstämd symbolhandling för tysk yttrandefrihet utan handlade om hat mot det fria ordet och om hat mot judar. Lika lite skulle det vara en finstämd form av svensk yttrandefrihet att svenska nazister bränner böcker utanför synagogor eller judiska skolor. Man får vara väldigt uppfylld av sitt eget finstämda försvar för att se något annat än det brutala hatet och viljan att håna andra i detta. Nu påverkas självfallet svensk yttrandefrihet inte av om man inte får lov att arrangera bokbål eller bokbränning var man vill.
Om jag inte får lov att bränna socialdemokraternas, centerpartiets, moderaternas eller någon annans politiska partiprogram utanför respektive partihögkvarter eller utanför partikonferenser är det inte någon begränsning av min yttrandefrihet.
Det gäller även andra begränsningar av våra möjligheter till att uttrycka våra uppfattningar. Yttrandefriheten begränsas inte av alla de debattredaktörer som sänder tillbaka insända debattinlägg eller de redaktioner som väljer att inte intervjua mig eller någon annan i en fråga vi anser viktiga. Vi har alla möjligheter att uttrycka våra uppfattningar oavsett detta. Det är mängden av möjligheter och rätten att uttrycka vår uppfattning som är yttrandefriheten, inte den ovillkorliga rätten att göra det var som helst på andras bekostnad.
Det blir därför lite stötande när höga jurister och ivriga debattörer skojar om att vi kanske alla råkar i fängelse om vi förändrar ordningslagstiftningen så att det inte blir en självklarhet att håna andra människor för deras tro var som helst.
Det innebär en bristande förståelse för den frihet som vi i Sverige har och det innebär samtidigt en oförmåga att inse att ett fritt och öppet samhälle också präglas av respekt för andra människors uppfattningar och för deras egen identitet.
Respekten för andra människors uppfattningar värnar vi genom allas rätt att föra fram sina åsikter och uppfattningar och det finns ingen seriös debattör som har föreslagit eller tänkt något annat. Det står inte emot att vi samtidigt värnar respekten för andra människors identitet, som bland annat formas av trosuppfattning och etnisk härkomst.
Som enskilda människor bör vi präglas av denna respekt. Därför stöts jag ibland av dem som nu glatt säger att nu ska vi bränna för att ”visa dem”, det vill säga extremisterna eller diktaturerna, eller just muslimerna i Sverige. Sverigedemokraten Jomshof tillhör denna grupp. Hans uppfattningar får han självfallet både ha och föra fram men det är uppfattningar som jag ogillar och anser vara osvenska.
Det som stör mig mer är att liberala debattörer som normalt anser Sverigedemokraterna vara det största problemet i det svenska samhället faller in i samma tankebana, eller när andra anser att respekten för andras religion och tro är något som tillhör det gamla samhället. När kulturkrigandet går in går förnuftet ut.
För min del anser jag inte att bokbränning är en avgörande del av yttrandefrihet. Till och med när vi hade radio- och TV-monopol rådde yttrandefrihet i Sverige även om det var en oacceptabel begränsning av möjligheten att uttrycka mångfald av tankar och uppfattningar.
Man får i ett fritt samhälle bränna de böcker man vill om man gärna vill. Men det innebär inte att man ska få göra det i former som uppenbart syftar till att uttrycka hat, förakt, hån och hets mot folkgrupp. Än mindre har vi anledning att tillåta hatets krafter fritt fram när det är uppenbart att det är utländska krafter som vill föda hat, inte minst extremister i andra länder som vill måla upp en måltavla för sitt hat, och som vill underminera svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Någon gång bör man inse att kejsaren är naken, att en spade är en spade och att om något går som en anka och låter som en anka är det en anka. Av det skälet bör liberala krafter inte springa fram till högstämt försvar för bokbrännare.
Vi bör se till att inom rättsstatens ram sätta de gränser för människors agerande gentemot andra samtidigt som vi sätter yttrandefriheten högt över rätten att göra vad som helst.
Men viktigast av allt; Sveriges frihet förutsätter inte utländska krafters rätt att underminera vår säkerhet, splittra oss och skapa hat. Vår frihet handlar om vår rättsstat och om vår respekt för allas uppfattningar och varje människas identitet. Dessa saker bör man kunna hålla i det egna huvudet och i i vår gemensamma samhällsdebatt samtidigt utan att hamna i kulturkrigandets motsättningar.