Det finns inga enkla lösningar på svåra problem
Svensk tidskrift, publicerad den 21 mars 2026
När boktryckarkonsten spreds på 1400-talet varnades för att massproducerade böcker skulle lära den obildade menigheten fel saker och urholka kunskapens värde. Romanläsning ansågs på 1700-talet som en fara för moralen. New York Times ansåg 1929 att radion skulle leda barnen till för mycket lyssnande på bekostnad av deras studier. Både jazzen och Elvis beskrev som hot mot den unga generationens moral. Televisionen ansågs vara ett hot mot både kultur och ungdom.
Redan de gamla grekerna ansåg att ungdomen var bättre förr. Och mycket riktigt ansåg redan Socrates att skriften var en fara eftersom unga genom den inte behövde träna sitt minne.
Det finns ingen anledning att mot denna bakgrund förminska de problem som sociala media och digitalisering kan innebära för unga, och vill jag understryka, för gamla. Problembilden av hur unga vänjer sig vid det digitala och försummar sin kognitiva utveckling, och hur det påverkar deras förmåga att läsa och skriva är värd att ta på allvar. Men det gör inte problemet så enkelt att det löses med förbud. Vi måste i stället lära oss hantera digitaliseringens olika konsekvenser. Vi får inte i rädslans tecken försumma de väldiga möjligheterna för att man ska motverka de dåliga konsekvenserna.
Förbudslösningar har bristen att de lyfter ansvaret från lärare, rektor, skola, familjer och vuxna, samt inte minst från de unga själva som det handlar om. Det är dagens unga som måste lära sig att hantera och leva med digitaliseringen genom internet, genom AI och genom sociala medier. Det gör vi inte genom ett lappkast uttryckt i den käcka formuleringen ”från skärm till pärm”.
Verkligheten är nämligen att dagens unga liksom dagens vuxna redan lever i en digitaliserad värld. Pärmar har sina förtjänster men de hör inte framtiden till. Den stora utmaningen är hur vi lär oss hantera digitaliseringen och utveckla de sociala mönster den kräver. Det gör vi bara genom samtal, diskussioner och mognade sociala vanor. Inte genom att vi gentemot den digitala världen väljer en slags Amish-lösning där den digitala verkligheten lämnas utanför vardagen.
Den generation som nu växer upp kommer leva i och vara yrkesverksamma i den hitintills mest digitaliserade tiden. Det kommer för dem liksom tidigare generationer självfallet vara viktigt att kunna hantera skrift och läsning. Men i den digitaliserade världen är både skrift och läsning något mer än pärmens eller papperets verklighet.
Det gäller även i skolan. Man ska lära sig att skriva och läsa i dess traditionella form. Men en skola som inte låter elever utveckla sig genom de digitala möjligheterna, som inte tar vara på hur pedagogik kommer att utvecklas genom digitalisering och AI, med möjlighet att på individuell nivå lyfta den enskilde elevens kunskaper – det må vara i franska, matematik eller geografi – kommer lura eleverna på sin framtid. Skolan måste förbereda elever för den tid de redan nu lever i och den som de kommer att vara verksamma i. Den innebär läsning och skrivande i den digitala formen som man måste lära sig i skolan. Man lär inte unga människor hantera sociala medier genom att förbjuda deras användning. Man öppnar inte upp den digitala världens möjligheter till kunskap genom att låsa in telefoner i stöldsäkra skåp.
Tanken på att förbjuda en generation av dagens unga att följa sociala medier är långtgående. Hur ska det upprätthållas och kontrolleras? Genom polisiär verksamhet eller digitala kontroller? Ska man inte få delta i debatten i digitala medier? Hur gör man med internet och mail som blir till sociala medier? Vad händer med sextonåringar som plötsligt får frihet att kasta sig ut i sociala medier utan att ha lärt sig något om dem? Vad händer med unga som fått leva med pärmar och blyertspennor när de kommer ut i den mest digitaliserade tidsålder mänskligheten har mött? Där kommer pärmar och blyerts vara lika meningsfulla som pergament.
Svåra problem är svåra och har därför inte en enkel lösning. Men det finns många sätt att hantera dem. Nedmontera inte lärares auktoritet genom statlig reglering. Lyft inte ansvaret från vuxna genom förbud. Ställ krav på sociala medier att redovisa algoritmer och processer. Ge lärare och rektorer auktoriteten att säga till när mobiltelefoner och läsplattor får vara framme och när de inte ska vara med. Låt undervisning handla om hur sociala medier fungerar och hur de liksom AI kan lura den bäste. Se till att unga använder de digitala verktygen till allt som är konstruktivt, lärande och bildande, och inte bara konsumerande. Unga måste lära sig läsa i alla medier. Skriva sammanhängande oavsett om det är tangent eller penna. Tolka källor och resonera kritiskt. Digitala medier ger möjligheter till just detta.
Faktum är att eftersom alla är överens om vikten av att unga, och gamla, bör och behöver läsa mer för att förstå en komplicerad värld, andra människor och inte minst sig själva är det ingen dålig idé att man stimulerar till läsning, där vi redan i dag läser alltmer och i framtiden kommer att läsa allt mer. Tryckta medier har sina förtjänster men det är bara att se vad som händer i tidningsbranschen så förstår man. Jag vill inte ironisera för mycket för det är allvarliga frågor vi talar om men läsandet hade inte ökat som det gjort om man för länge sedan krävt att läsningen skulle genomföras vid runstenarna och pergamentrullarna. Läsningen måste utvecklas i vår tid och i vår tids medier. Det blir mer läsning av det.
Lär barn skriva skrivstil men lås dem inte till pärmar som hör gårdagen till. Ta inte ifrån dem digitaliseringens möjligheter att lära ännu mer. Trots allt lärde vi oss leva både med boken och med radion. Inte minst skriften har tjänat mänskligheten.
Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker